Vad är vår uppgift? Vi ska odla en kultur som grundar sig på vår hederskodex. Vi skall alltid tala sanning, följa vårt hjärta och visa vad vi tycker och känner, ge varandra utrymme att byta åsikt vid insikt, vara uppmärksamma gentemot varandra, aldrig kompromissa samvete för makt, förmåga att upprätthåll det goda samtalet, anstränga oss att välvilligt tolka den andres utsagor. I denna kultur får varje person finna sitt eget sätt att delta.
Vi står nu inför uppgiften att planera nästa års Almedalsvecka. En gigantisk uppgift med tanke på att nästa års val kanske kommer mer än tidigare vara avgörande för vår framtid. Vilken väg skall vi välja? Den politiska praxis som nu pågår färgas av liberalismens framfart med riskkapitalister som gjort skola, vård och omsorg till sin affär. Privatiseringens konsekvenser kan vi inte skylla på att vi inte kände till. Erfarenheter finns i Nya Zeeland som under 1980-talet privatiserade skattefinansierad verksamhet Det gick som i Sverige idag. Vi borde lära av dem som på 1990-talet återförde den skattefinansierade verksamheten under staten. Valfrihet bör kopplas till politik och demokrati snarare än till marknaden. Marknadens valfrihet är av kvalitativt annorlunda natur, den är inte demokratisk. Vill vi ha verksamheten demokratisk finns det många organisationsformer som i konkurrens kan bedriva valfri verksamheten t ex kooperativ, enskilda föreningar, hjälporganisationer, inom staten som tidigare Invandrarverket med enskilda förläggningar som konkurrerade med varandra med gott resultat. Konkurrensen ska vara enbart kvalitativ och inte kvantitativ räknad i ekonomisk vinst på verksamheten. Vi måste befria oss från det liberala viruset som skapar ojämlikhet i form av växande inkomstklyftor.
Vårt samhälle lever under ett ständigt hot av instabilitet. Vårt fragmenterade tänkande gör att vi inte ser helheten och därmed inte heller kan förutse framtiden så vi trampar på i gamla hjulspår som inte längre fungerar. Lika förvånade blir vi varje gång vi går in i en kris. Och strax efteråt har vi glömt riskerna och börjar så om igen som om inget har hänt. Miljön är som om den vore läkt med ett plåster. Kriserna kommer med allt kortare mellanrum. Den ekonomi vi lever under skapar klyftor inte bara mellan individer utan också mellan kontinenter och stater. Med ekonomiska klyftor skapas sociala skillnader och vi får samhälleliga motsättningar som i kriser ofta först tar formen av rasism, och som kan leda till vad som helst. Vi kan se att främlingsfientliga partier växer upp och tar plats i våra beslutande församlingar. Börjar det inte lukta trettiotal? Ska vi inte dra örona åt oss? Förnöjsamhet och tystnad är det farligaste. Under tiden planerar de redan besuttna hur de i framtiden ska komma undan med makt och medel att kontrollera den jordiska och även den utomjordiska utvecklingen. Teknikutvecklingen fortskrider.
Vad vill vi? Det finns så klart alternativ som vi kan läsa i Mänskliga Rättigheter som är ett bra dokument att arbeta utifrån godtaget av de flesta länder i världen. Frågorna är inte för stora då de kan och bör föras ner på ett individuellt plan i samklang med det kollektiva. Varje människa äger samma rätt. Vi kan dra nytta av fallet beskrivet ovan. Vad vill vi och hur vill vi ha det? Vi har vår hederskodex och våra styrdokument till grund för det goda samtalet. För övrigt är det intressant att ta upp t ex yttrandefrihet, tillfredsställa behov i form av frihet från hunger, rätt till en bostad, till arbete och utbildning.z