I axplocken som presenteras ligger uppgiften att söka helheten, den gemensamma nämnare som ger förståelse. Nämligen den positiva samhällsutvecklingen som tränger fram mitt i floran av negativa händelser.
Vi har utvecklat tekniken bl a för en öppnare kommunikation mellan oss alla på vårt klot. Men det innebär också ett stort ansvar att inte sprida negativt syftande information utan att istället ge hopp och kraft och vara tacksamma för sådana sanningar som ligger i Snowdens varningsklockor. I tiden ligger också individens framväxt ur kollektivet, vi ser varandra som medmänniskor som är inkluderande istället för exkluderande. Vi öppnar nu också alltmer för gemensamt ägande eller förvaltande med personligt ansvar för oss själva och samhället. Vi orkar inte längre med alla fragment, som presenteras oss. Ett samhälle som ett lapptäcke av olika delar som inte hänger ihop. Vi söker förståelse, hur de olika delarna hänger samman, och för att förstå konsekvenserna av vårt handlande. Inte vakna upp med härdsmältor från kärnkraftsverk och hot om förintelse. Och att vi växer ifrån krig och därmed också lämnar den så kallade tillväxten. Tillväxt av vad? Prylar och sopberg eller kunskap och medvetande? Det vill säga vi söker alltmer balansen mellan vår materiella tillvaro och den mentala.
Nu existerar ingen beständig balans, då det enda vi vet är att allt förändras. Vi ser dock inte de små förändringarna, men när måttet är rågat brister kärlet och vi har skapat kaos. Så ska allt åter ställas till rätta, men förutsättningarna är helt annorlunda, kvalitativt sett. I det som sker kan vi se tendenserna och successivt bygga upp något nytt. Men vi får inte tas på sängen.
Som jag ser det är den ljusnande framtiden vår. Rädslan för det okända är dock en stor risk, ty det finns ingen återvändo, historien upprepar sig aldrig. Det är bara att fatta mod och analysera situationen.Vi har redan de Mänskliga Rättigheterna att arbeta utifrån. Kanske en tankesmedja?