Just i dagarna gick en minnesvärd person ur daga, Nelson Mandela. Vi minns honom som den motståndsman han var. Mannen som ifrågasatte världsordningen och otillständigt maktövande med förtryck. Han var inte rädd. Han var beredd på att möta sitt öde i maktutövarnas straff, det för honom då oundvikliga. År av fångenskap bröt inte ner honom, eftersom han inte tvivlade på sig själv och riktigheten i sina ställningstaganden. Bitterhet och hat som mynnar ur egocentricitet tog inte fäste i hans sinne. Han höjde sig över dessa känslor och såg den andra som sig själv och därmed förstod den andre fångad i dennes livssituation, utan att ge upp sin egen kamp och sitt civilkurage.
Många av oss är fångade i en livssituation som vi inser är förgörande för både oss själva och vår omgivning. Trots detta gör vi inget åt det. Vilket ansvar bär vi? Vi kan inte påstå annat än att vi har kunskap och erfarenhet av många ideologier och tankemönster under olika historiska epoker som vi borde kunna lära av. Låt oss se Flandern på 1400-talet, då marknadsekonomin, den kapitalistiska, hade tagit fart. Elitens frihet florerade under tyghandelns blomstring på bekostnad arbetarnas situation, de som gjorde tyghandeln möjlig. Kvinnor, män och barn arbetade under stor nöd som gick så långt att de dog av undernäring. Liknande de förhållanden vi idag finner på många håll i Syd. I Nord följde socialliberalismen på denna råkapitalism. Socialliberalismen visste att skydda arbetarna från den värsta nöden för att överleva och klara att reproducera sig, som i sin tur i konkurrensens namn höll nere lönerna.
Den nyväckta borgerlighetens revolution, den franska revolutionen, avskaffade monarkin och feodala orättvisor med parollen: frihet, jämlikhet och broderskap. Under tiden växte sig idén om kommunismen allt starkare i Europa. Reaktionen på arbetarnas situation födde tesen: ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Detta återspeglas hos Hegel, Marx och Engels samt i Nya Testamentet (Apostlagärningarna) med samma andemening. 1918 tog den ryska revolutionen fart med tsardömets fall. Men målet, kommunismen nåddes aldrig. Enbart en outvecklad socialism med en vanskött planekonomi blev utfallet. Tiden var inte mogen. Produktivkrafterna(datorn var inte uppfunnen) var inte tillräckligt utvecklade för att klara en så gigantisk uppgift som att planera ekonomi och produktion för ett så stort land som Sovjetunionen. Utöver detta är kommunismen liksom kapitalismen en global företeelse och kapitalismen hade redan intagit monopolställning.
I Sverige fick vi den s..k. borggårdskrisen 1914, då svenska kungen försökte återta makten utan att lyckas. Detta samtidigt med att första världskriget bryter ut. Kriget som tog sin ende 1918 då den ryska revolutionen startar. Första världskriget fick sin förlängning in i andra världskriget 1939, beroende på oförmåga att fredsförhandla på ett rättmätigt och klokt sätt. Missnöjet med uppgörelsen väckte tyskarnas nationalistiska känslor in absurdum, med Hitler som ledare.
Mellankrigsåren bestod av ekonomiska kriser och kaos samt upprustning. Ryssland annekterade randstater och bildade Sovjetunionen, en främmande och fientlig fågel i liberalismen. Socialdemokratin var tänkt att genomföra socialism genom reformer i takt med medborgarnas medvetande och behov, det vill säga med stöd i demokrati, men förlorade sig i liberalismen. Kommunistiska partier blev vänsterpartier.
Men på på 60-talet mitt i en ekonomisk tillväxtperiod vaknade en proteströrelse, Hippierörelsen. Efterkrigstidens snabba utveckling med bl a kunskapsexplotion gav politiskt avtryck. Ungdomar ur olika klasser samladesig i protest mot global fattigdom och kärnvapen. Fredsrörelsen växer.
80-talet randades i motvind, liberala tongångar och ekonomiska kriser tar vid, globala och nationella orättvisor växer och miljön exploateras till bristningsgränsen under kommande decennier. Så efter bankkraschen 2008 på hösten 2012 vaknar åter en proteströrelse, Wall Streets Occupyrörelse, som spred sig över världen med parollen: We are the 99% . Protesterna riktades mot liberalismens avregleringar med ökade ekonomiska klyftor, girighet i företagsvärlden, problemet med lobbyismen, banksystemets brister med mera. Så somnade rörelsen av året därpå.
Och nu vi står inför en avgörande valrörelse med de flesta partier, med något undantag, som har lämnat sina ideologier och stödjer nyliberalismens avregleringar och kapitalets oreglerade framfart. De trängs kring Makten.
Vi har gått varvet runt och är i tidens anda likt Flandern på 1400-talet. Men nu i stället för i begynnelsen av en epok är vi i dess slutskede med en marknadsekonomi i sökande efter nya lösningar. Vissa vill försöka bygga luftslott på sank mark. Alltså äta kakan och ha den kvar. Andra riktar viss kritik av systemet, men rösterna är inte höga. Under tiden fortsätter forskningen bland annat av en robot med en datoriserad kopia av människohjärnan. En självgenererande varelse i människogestalt. Detta kan väl inte ses som annat än kritik av oss människor och våra förmågor, som inte räcker till. Kanske en robot kan bli bättre? Men låt oss inte förledas och minnas kärnkraften som vi ännu inte vet att handskas med på ett säkert sätt och då än mindre en självgenererande robot. Hur tänker vi egentligen? Den logik som råder, uttryckt i orsak- och verkankedjor, fragmenterar verkligheten, skiljer den ena händelsen, saken från den andra,och därmed inte kan se konsekvenserna, riskerna som med roboten.
Tänkande
Paul D.MacLean har utvecklat en teori som grundar sig på skillnaderna mellan de arkaiska strukturerna i hjärnan som människan har gemensamt med kräldjuren och de lägre däggdjuren, det vill säga de gamla delarna samt den vänstra hjärnhalvan med det primära medvetandet och den högra hjärnhalvan med det reflektiva medvetandet över vilka delar utvecklingen lagt Neocortex, den specifikt mänskliga delen av hjärnan, som inte utvecklat ett tillräckligt system av nervbanor mellan de olika delarna. Den kommunikation som råder täcker helheten, hjärnan, som är byggd på motsatsförhållande till varandra, förhållanden som inom kvantmekaniken och samhällsvetenskapernas dialektiska metod.
Vi vet idag att hjärnan, liksom allt annat, är under ständig utveckling. Vi erövrar större kunskaper och får vidare erfarenheter och med det utvecklas också hjärnans kapacitet. Vårt inre och yttre står i dialektiskt förhållande till varandra. Med all säkerhet står vårt innevarande fragmeterade tänkande i orsak- och verkankedjor i vägen för vår utveckling. Det tänkande som inte stämmer överens med vår biologiska uppsättning, och som kanske ger upphov till vad Julian Huxley kallar en endemisk rubbning, dvs. att vi kan ta halsbrytande beslut utan att se konsekvenserna.
Så åter till Nelson Mandela, som var ett levande bevis på att vi har förmåga att överskrida däggdjurens och kräldjurens nivå samt hatets och avundsjukans och höja oss ovan omedelbarheten till reflektionens insikter, förståelse och förlåtelse. Vi kan höja oss över oväsentligheter och se dess inneboende kärna och ”nysta” oss till det väsentliga. Det väsentliga i denna tid måste ändå vara att gemensamt söka liv utan krig och konkurrens mellan varandra och låta konkurrensen stanna inom oss själva, att överskrida oss själva. Vi har ocksåmånga praktiska uppgifter att utföra som att rensa upp efter miljöförstörelsen och genomföra reformer som finns i dokumentet för FN:s Mänskliga Rättigheter. Till exempel: att alla har tillräcklig med pengar till mat och kläder, bostad och sjukvård, rätt till arbete och att utvecklas och känna oss trygga och självständiga med mera. Mänskliga Rättigheter stöds av majoriteten av världens stater, så det borde inte föreligga några problem? I och ur detta arbete kan vi finna en ny samhällsform med ett nytt tänkande grundat i en logik motsvarande samhällsformen. Metoden som motsvarar hjärnans biologiska funktion, som innebär ständig rörelse, ständiga förändringar.