Fred eller Ofred

”Where have all the flowers gone?”  (Pete Seeger, 1961)

EU som fredsprojekt, är inte en lätt uppgift när det gäller vår stora granne i öster. En granne som lider av växtvärk efter stympningen av Sovjet. Men vi får inte hänfalla åt att i tid och otid se ”u-båtar”. Inte heller falla för beskyllningar eller använda oss av okvädingsord. Vi måste finna ett sätt att tala med varandra. Att utveckla en samtalston som inte provocerar, utan istället leder till gemensamma lösningar. Krig är ingen lösning det skapar hat, nya motsättningar och nya krig. En läxa som faktiskt Europa lärt sig och skapat fredsprojektet EU. Vi må vara kritiska, vilket i många fall finns all anledning till. Men visa ett bättre alternativ under rådande samhällsformation.

Vi får tills vidare leva med ständigt lurande Öst-Väst irritationer. Ryssland irriterar sig över att EU visar intresse för gränsstaterna mellan EU och Ryssland– Moldavien, Vitryssland, Ukraina och Georgien, som fram till 1991 tillhörde Sovjetunionen. Av säkerhetspolitiska skäl flyttade Sovjet ryssar till sina olika delar, vilket nu skapat konflikter. Vi kan dra oss till minnes Georgienkriget 2008. Sydossetien med stöd av Ryssland hävdar självständighet från Georgien med vidare utbrytning av Abchazien. De etniska ryssarna solidariserar sig mer med Öst än med Väst. Georgien, kärnlandet, solidariserar sig med väst. En konflikthärd.

Kriget hävs med att Sydossetien och Abchazien, som av Ryssland utropats självständiga, återförenas med Georgien och EU utfärdar sanktioner och repressalier, Nato avbryter gemensamma övningar med Ryssland, Sverige gör detsamma. Frågan är om sanktioner och repressalier skapar fred. Med Versaillesfreden, med i och för sig ett provokativt fredsdokument, i minnet som fick andra världskriget till följd bör man nog vara mycket förtänksam.

Nästa konfrontation i området är i Ukraina med början hösten 2013. 1924 införlivades de centrala och östliga delarna med Sovjetunionen, som därmed tvångsförflyttade ryssar dit. 1939 införlivades även de ukrainska västra regionerna med Sovjetunionen. Så kom andra världskriget och tyskarnas invaderade. Sju miljoner dog varav 1miljon judar mördades. Av de elva miljoner sovjetiska soldater som stupade under kriget var ungefär en fjärdedel ukrainare.

Vid Sovjetunionens fall hamnar landet i inbördes konflikter, påspädd av övergången från planekonomi till marknadsekonomi. För att stabilisera situationen, ingick Ukraina, 1994, samarbetsavtal med EU och 1997 ett vänskapsavtal med Ryssland. Ur totalt kaos växte någon form av ordning, men öst-väst konflikten bestod.

2004 blev Viktor Janukovytj president, en president som strävade att knyta närmare band med Ryssland efter västvänliga Viktor Jusjtjenko stödd av Julia Timosjenko. Uppror följde som tog plats på Självständighetstorget, Majdan, i Kiev. Viktor Janukovytj  tvingades fly Ukraina efter tre månader som president. Julia Timosjenko som hade fängslats av Viktor Janukovytj släpptes ur fängelset och deltog i upproren på Majdan.

Vad många hoppades på var att Ukraina skulle söka sig utanför det nationalistiska ledargarnityret, som nu var beredda på att ta över, vilket skulle irritera Ryssland, som såg risken med ett kommande EU medlemskap. Skulle oppositionen vända sig till väst för att få ekonomin stöd, oligarkerna hade försett sig i tid och placerat sina tillgångar bland annat i skattebefriade paradis. Skulle Ryssland blockera ekonomin genom att bland annat inte leverera gas.

Det diskuterades också riskerna med för kraftiga sanktioner som kan trigga Putin, den gamla KGB mannen, att visa sina muskler. Dessa två motpoler har givetvis svårt att finna en gemensam plattform för konfliktlösning.

Tiden tillåter enbart samtal med förmågan att lyssna. Det som vi nu bland annat övat i Ukraina. Våra maktmedel, vapen, är förkrossande och förintande, varför de inte kan användas. Vi har övergångsprogram i FN:s Mänskliga Rättigheter (MR) som är individbaserad i motsats till kollektiva lösningar, det vill säga, att för att lyckas fordras att vi var och en inser vår kraft och förmåga att utvecklas fredligt. MR skulle kunna införas i takt med våra materiella förutsättningar och våra mentala förmågor. En förändring av vårt sätt att tänka och vara. Inte att erövra med maktmedel.

Kommentera

Om skribenten

Eva Ernfors

Eva B Ernfors, disputerad antropolog, uppväxt och boende i Stockholm. Genom livet har jag som antropolog, forskare och skribent ägnat mig åt ekonomi, politik, kultur och religion/filosofi. Som antropolog har jag arbetat i olika delar av Asien. Jag är även professionell coach.

Copyright © evaernfors.se 2015.

Visit Us On TwitterVisit Us On FacebookVisit Us On LinkedinCheck Our Feed